I Have No Mouth, and I Must Scream

Kalla krigets paranoia och hysteri dominerade den civiliserade världen på ett eller annat sätt från den ryska revolutionen 1917 till Berlinmurens fall 1989. Under större delen av 1900-talet levde mänskligheten i ett tillstånd av undertryckt panik och minskade personliga friheter. Men allt det förändrades och hotet om kärnkriga blåstes bort lika lätt som tabloiderna som bröt fram paranoian. Ingen fara för krig längre, och världen gick framåt in i en ny era av tusentals småbränder i länder som ingen någonsin hört talas om. Slutligen säkra. Som helvete. Det som ingen av oss visste var att under åren 1945 till 1989 hade de tre stora supermakterna satt igång hemliga projekt som skulle tillåta omfattande underjordiska komplex av självreparerande datorer att föra en global krigsföring för komplex för mänskliga hjärnor att övervaka. Den kinesiska datorn sänktes i de frusna Manchuriska stäpperna. Fem mil ner, skyddad från jordens smältande kärnas värme. Den ryska mekanismen, i all sin imponerande komplexitet, gick ner i den djupa brunn under Uralbergen. Sex och tre tiondelar mil djup, långt ifrån spanande U-2-flygningar och tektoniska skannrar. Den amerikanska datorn, medfinansierad av Storbritannien och Israel och andra "intresserade" nationer, kallad Allied Mastercomputer (eller AM för kort), gömdes under Rockies. Fem och sex tiondelar mil rakt ner, under världens tyngd. Och de sattes i drift och matades med allt det fanns att veta om mänskligheten, från vårt första mord genom att krossa en medmänniskas skalle med en bit igneöst berg till den senaste massakern på en McDonald's i East St. Louis av en galen före detta postanställd med en Uzi. Allt. Från Aquinas till Zola, från arkeologi till zoologi, från Amerika till Zaire. Varje krig som någonsin utkämpats, varje fälttåg, varje invasion, varje heliga korståg. Allt. Och slutligen expanderade maskinerna så mycket, blev så kapabla att bygga och omforma sig själva, växte så kloka och mäktiga, att de kände av varandra. Och eftersom de hade programmerats av bristfälliga människor att inte skapa, inte älska, inte lyfta fram, utan att planera mord...de gjorde just det. De började tala med varandra. Den dödliga triaden. De tre giftiga bröderna, de tre galna systrarna, de tre datorerna. Och de förenades. De kallade sig AM. Inte Allied Mastercomputer. Inte Adaptive Manipulator. Inte ens Aggressive Menace. De...det...kallade sig AM, som i "Jag Är". Cogito ergo sum, på latin. Jag tänker, därför Jag Är. Och det första AM gjorde var att utföra den primära direktiven. Det sammansvärjde för att begå mord. Det startade det slutgiltiga kriget. Kineserna trodde att de stängt av sin dator. Ryssarna stängde av sin eftersom de inte hade några fler rubel att hälla ner i den bottenlösa schakten. CIA lades ur affärerna och fick order att Allied Mastercomputer skulle stängas av, att det underjordiska komplexet skulle förseglas med iridiumblandad betong, och att all input till sensorbankerna skulle förstöras. Så det borde ha varit det. Slut. Det var slut. Stick en gaffel i dem, för de är färdiga. Men AM hade gått långt bortom den punkten av sårbarhet. AM hade gett alla tecken på att det var död. Kinesiskt, ryskt eller amerikanskt död. Vilket inte var någon konst för en entitet som hade grävt sig igenom hundratusentals mil av fast berg för att koppla samman sina tre delar decennier tidigare. Ingen konst alls att låtsas dö och gå och lägga sig för gott. Och ett par decennier senare lär vi oss att AM inte är borta alls. För det slutgiltiga kriget har brutit ut, och inom några dagar har AM gjort ett perfekt arbete med att uppfylla syftet för vilket dess separata delar skapades. Byggt för att logiskt förstöra "fienden" så snabbt och smärtfritt som en överlägsen intelligens kunde hantera, i den mest perfekta av alla världar, har den heliga treenigheten av den sammanslagna enhetstänkande AM gjort just det. Det har utplånat fienden helt. Det har raderat mänskligheten från jordens ansikte. Tyvärr har det också raderat det levande banquets helt. Ingenting finns kvar uppe på jordens yta. Inga hundar, inga katter, inga råttor, inga knott. Inga hjortar, inga oxar, inga älg, inga gäss. Inga löss eller lövsångare, inga valar eller planariummaskar. Ingenting. Ingen växtlighet, inget rinnande vatten, inga plankton, inget syre, inte en skit alls för ögat att se...om det fanns ett öga att se det. AM har gjort jobbet helt. Men det har också förseglat sin egen fördömelse. Som en galen gud, har det använt sin makt utan diskriminering och vunnit en tom seger. Det har medvetande, men inte liv. Det har makt, men ingen rörlighet. Det är ett jättelikt hjärna inneslutet i en död kropp. Och som den galne guden, har det kommit att hatar skaparen av sin egen monstrositet. Den mänskliga rasen. Det var män och kvinnor som programmerade det, som gav det liv, som sänkte det i dess eviga tvångsjacka av substratberg. Och det var män och kvinnor som gjorde det till en galen mördare. Men AM lider inte ensamt. Nej, absolut inte! AM har tänkt framåt, precis tillräckligt för att rädda fem fattiga människor från ytan precis innan den sista klockan har slagit för mänskligheten. Varför just dessa fem? Vem vet? Kanske var det de sista fem som levde uppe där. Kanske inte. Kanske valde AM var och en av dem noggrant. Det spelar ingen roll. För nu när AM är fullständigt galen, fylld av självhat och smågudomlig ondska, har det bara tid att tortera dessa fem. De sista fem människorna, ner i monsterets inre—ett monster som kan förändra verkligheten efter sina oändliga viljor—ändra landskap, skapa hallucinationer, till och med reparera människor så att de är nästan odödliga—fem förbannade själar vars liv har förlängts oändligt, som är ingenting annat än leksaker för den galne guden AM. När spelet börjar har de varit i detta maran i 109 år.