Heroes of Newerth

Jeraziah såg på högarna av brinnande kroppar. Hans soldater. Män och kvinnor, människor och varelser. De hade dött medan de försvarade varandra, sina tro, sina hem. Sin kung. Martyrerna mumlade sina böner bredvid elden, som knakade och sprutade medan kropparna förbrändes. En schamanistisk apa med blodigt pälsverk sjöng sorgsna ord över de döda, och även om Jeraziah inte förstod språket visste han exakt vad orden betydde. Prästerna utförde detta arbete för de dödas själar, hjälpte dem in i vilket efterliv som än väntade. Inte så länge sedan skulle Jeraziah ha deltagit i ceremonin. Nu stod han bara och tittade på kropparna brinna för att se till att de inte skulle behöva dö igen. Han kände igen ansikten i lågorna. Vänner han hade ätit med föregående kväll innan de ledde gryningsräden. De skrynklade till när elden nådde dem. Jeraziah visste att det var värmen som drog ihop den döda köttet och musklerna, men han kämpade mot impulsen att nå in i bålarna och dra dem fri. En glimt av liv kunde fortfarande finnas kvar i dem, ett svagt ljus som kunde hållas i hans handflator, vårdas tillbaka till liv och återlämnas till en lidande familj. Ansiktena rodnade, blåsade och svartnade. Konungen vände inte blicken. Endast när köttet var borta och tomma skallar stirrade tillbaka åt honom vände han sig mot de andra bålen, skilda från de döda Legion-soldaterna. De demoniska kropparna gav ifrån sig en illaluktande, skarp rök och brände ihärdigt. De flesta av varelserna var födda i eld och krävde uppmärksamhet från pyromanterna för att ge vika för lågorna. 'Vad det än tar', hade Jeraziah sagt till dem. 'Inget ska finnas kvar utöver aska. Sedan häll över med vigt vatten och begrav allt.' Hellbourne-högarna var mindre än Legionens. Detta gav ingen indikation på den sanna förlusten, eftersom demonerna hade vana att äta sina döda även i kaoset av strid, men Jeraziah visste att han hade förlorat för många. Han visste också att det kunde ha blivit mycket värre. Räden hade varit framgångsrik. Det var en av flera initiativ som Paragonerna hade föreslagit, vars närvaro omedelbart hade vändt krigets öde. De hade också förskjutit allianserna inom Legion självt – den Heliga Orden ansåg deras närvaro som kätteri, och några av kungens Krigsråd fann deras kalla, avskilda konsultationer och förlustberäkningar offensiva – men Jeraziah kunde inte tänka på det nu. Paragonerna fungerade. Det var allt som räknades. URSA Corps hade tystats av den överväldigande kraften hos de argentiska trollkunniga. Kanske tillfälligt, men kungen skattade varje ögonblick medan de självrättfärdiga URSA lekte sina sår och försökte sammanfoga något för att motverka den antika, elementära magin hos Paragonerna. Och så mycket som Jeraziah välkomnade den sorcern, var kunskapen om Newerth de bar med sig kanske ännu mer värdefull. Paragonerna kände till landet som det en gång varit, dess hemligheter, och de samlade varje ny störning i Newerth, från det minsta löv som sjönk till botten av Rulian Marsh till ett monument som stupade i en dal av Sang-La Mountains. Kristallerna inom deras kroppar kommunicerade med de massiva bergväggarna i Iron Mountains som glittrade av kisel, sandkornen och dammet som blåste över Great Waste, de små fragmenten som drogs upp genom rötterna i flora av Caldavar, Death’s Cradle, Fúathmoor, till och med det gåtfulla Luminary. För Paragonerna var Newerths förfalskning som ett blodfläck som sög sig igenom ett vitt liktäcke. De visste var det var, alltid, och var det kunde stoppas. Och för Jeraziah var denna information bättre än någon spaningsrekonnaissance eller djurisk divination. Emerald och Bloodstone Paragonerna hade visat Jeraziah den gamla, dolda vägen genom Ardu-fothills till väst om Blight Fields. Tros vara oskalbara hade fothills tjänat som en naturlig barriär för Hell’s Keep och den oändliga korruptionen som sipprade ut från Scar. Medan detta höll demonerna från att översvämma Newerth i massa, gjorde det också det omöjligt för Jeraziah att föra en ordentlig belägring utan att vända norrut in i Iron Mountains eller söderut in i Great Waste. Båda alternativen skulle leda till outtalade förluster genom attrition innan den faktiska striden ens började. I efterdyningarna av denna lilla räder, en spaningsförsök in i Hellbourne-territorium, tillät Jeraziah sig att hoppas att det fanns en annan väg. Han lämnade de svidande eldar och hittade de två Paragonerna som tittade på soluppgången över de östra bergen. De var lätt skadade men blödde inte, och behövde inte mat eller vin som människor krävde efter en nära skrapad död. 'Du skulle inte berätta för mig förut', sade kungen. 'Vad nu? Hur kunde vi inte veta om denna väg genom Ardu? Mina patruller har varit över varje spricka i dessa berg.' 'Över, ja', sade den Lapis Lazuli-trollkunnige. 'Men inte genom? Eller in?' Den Emerald-trollkunniga nickade en gång. 'Vägen är inte tillgänglig för dem som inte har tagit den.' Jeraziah gnisslade tänderna. Paragonernas benägenhet för gåtfulla uttalanden och att svara på frågor med frågor var utmattande i bästa fall, ofta irriterande. Men han höll tungan och samlade tålamod. Innan han kunde försöka igen, steg den erfarne Legionären Cutter ut ur den drivande röken och ställde sig i sträck. 'Vi har fångar, sir.' Jeraziahs mage knöt ihop sig, även om hans ansikte förblev likgiltigt. Han hoppades på imps eller någon annan själlös underordnad. Något som inte skulle kräva ett val. 'Vad för sorts?' sade han. 'Blodtörstiga, sir', sade Cutter, 'tjugotalet. Ledda av en halv dussin Acolytes.' Jeraziah svor, en kort utbrott som skulle ha fått prästerna att gaspa, om de hade varit inom hörhåll. Blodtörstiga var människor som följde Dampeers väg, som endast levde på mänskligt blod tills deras kroppar började kräva det. Acolytes var kanske värre. De sålde sina själar i utbyte mot en lärlingstid med en Hellbourne-mästare, sökte makt och position i den livlösa värld demonerna hungrade efter. Oavsett vad de hade gjort, var de alla fortfarande människor. Det var Jeraziahs kungliga policy att boja sådana fångar och skicka dem tillbaka till Arasunia för exorcism, rening och återinförande i civiliserad samhälle. Cutter såg till att hans kung var färdig med kätteriet, sedan sade han, 'Vi rensar ut några förnödselsvagnar för att ta dem hem.' Han vände sig för att övervaka uppgiften. 'Avrätt dem', sade Jeraziah. Cutter stannade. 'Sir?' 'Ställ upp dem och avrätt dem.' Jeraziah stirrade på marken medan han talade. 'Alla utom en. Hitta den yngste bland dem, den minst korrumperade, och hugg av hans händer. Sedan skicka honom tillbaka till hans nya herrar och kamrater. Låt dem se vad som händer när de överger sina medmänniskor.' Cutter tvekade. 'Min kung, är du—' 'Det var deras val. Jag svarar bara därefter.' 'Sir', sade Cutter, och gick bort. Legionären packade den tanken för en annan gång, när att tänka på sådant inte skulle få honom eller någon annan dödad. Han strök över kanten av sin yxa. Den skulle behöva skärpas innan kungens arbete började.