Nio år efter att det första spelet förvandlade en liten indie till en genre-definierande fenomen, anlände slutligen Hollow Knight: Silksong - och den konversation det utlöste handlade inte riktigt om hur bra det såg ut. Det handlade om vad en loop byggd på konstant risk, silke-bränslad hälsa och brutala återgångar faktiskt kräver av en spelare, och om den begäran är rimlig.
Pitchen
Team Cherrys uppföljare byter ut den ursprungliga namnlösa Vessel mot Hornet, en snabbare, mer akrobatsik protagonist som släpps ner i kungariket Pharloom istället för Hallownest. Pitchen var enkel på papperet: mer Hollow Knight, men skarpare. I praktiken betydde det att bygga om moment-till-moment-loopen från grunden - rörelse, strid och hälsa alla fick en ombyggnad istället för att bara få ett nytt skal.
Ursprung
Det som skeppades som en fullständig uppföljare rapporteras ha börjat som en expansion, och man kan känna den härstamningen i hur bekant rytmen är: studsar av fiendehuvuden, dashar in på sågblad, drar sig tillbaka till en bänk för att återställa spawn-punkten. Men Team Cherry fortsatte att dra i trådar tills spelet växte till sin egen sak, med ett nästan decennielångt glapp mellan tillkännagivande och release som förvandlade Silksong till ett av spelvärldens längsta löpande skämt innan det blev en av dess största releaser.
Vad som gör det till ett spel
De grundläggande verb är desamma som i vilket Metroidvania-spel som helst - hoppa, dasha, sväva, hugga - men loopen runt dem är distinkt Silksongs. Hornet bygger upp en Silke-mätare med varje lyckad träff, och när den är full kan hon spendera den på en självhälsa som tar ett slag att ladda, även mitt i luften. Den enskilda mekaniken omformar allt: istället för att hamstra potioner eller vänta ut cooldowns, väger spelaren ständigt aggression mot säkerhet, eftersom resursen som räddar ditt liv är samma som din offensiv genererar.
Lagd ovanpå är det nya Kam- och Verktyg-systemet, som låter Hornet byta hela movesets - Reaper-kammen förvandlar henne till en pogo-fokuserad stunner, andra laster favoriserar räckvidd eller rå skada - medan Verktyg sätts in för mer granulär finjustering. Det är den största strukturella tillägget över det första spelets charm-system, och det förvandlar bygg-experiment från en trevlig-funktion till något som bossar kan genuint kräva.
Sedan finns det återgångarna - sträckorna av plattformshopp och mindre fiender som en spelare måste överleva igen varje gång en boss-försök misslyckas. Recensenter har varit raka med att dessa kan rivalisera boss-striderna själva i svårighetsgrad, och när Hornet når arenan en andra eller tredje gång, kan hon redan hänga på en enda träffs hälsa. Det designvalet är den mest omtvistade delen av hela releasen.
Hälsa under tryck
- Hornet börjar med att kunna absorbera ungefär tre träffar innan hon dör, och den skörheten lindras knappt alls när uppgraderingar kommer online.
- Hälsa kostar bankad Silke och ett ögonblick av sårbarhet, så att tajma en hälsa mitt i strid är i sig ett skicklighetstest.
- Valfria charmar som Magma-klockan eller Guarding-klockan kan vända en straffande strid, men ingenting i spelet berättar explicit för dig att leta efter dem.
Mottagande
Kritiskt sett landade Silksong ungefär så bra som en uppföljare till ett av de bäst recenserade indie-spelen under det senaste decenniet kunde. Kanaler berömde den tätare uppdragsstrukturen, vägvisningssystemet och Hornets mycket mer uttrycksfulla traversal - grappling hook, glide, mid-air recovery moves - som äkta uppgraderingar jämfört med originalets mer straffande plattformshopp. Men den berömmelsen kom bundlad med riktigt friktion över svårighetsgrad, särskilt i sträckor som Bilewater, kritiserad för sin knapphet av
Kommentarer 0