Rise Online

De förstod att när Marduk dök upp, skulle de förgås. Innan Aarvad, de demigudar som härskade över sju olika planeter, var och en med sin egen skönhet, skapade av den Namnlöse Skaparen, blev så mäktiga att de glömde varifrån de kom. De var arroganta, självrättfärdiga och grymma. Eftersom de levde oberoende av tid och bortom döden, förvreds de. När den anonyma skaparen skapade dem i sitt eget avbild, var han generös. Han gav dem makt och satt och bevakade. Han ville se vad hans skapelser kunde åstadkomma, men vad han såg gjorde honom inte lycklig. Demigudarna kämpade mot varandra och blod flödade. Skaparen uppdrog åt sin trogne tjänare, förstöraren Marduk. Marduk förvandlades till en stor komet och förstörde sju separata planeter och de överlägsna varelser som bodde där. När planeterna försvann, genererades en enorm energi. Den Namnlöse Skaparen tänkte och beslöt att försöka igen. Den här gången skulle det finnas död och liv. Den här gången skulle det vara smärtsamt. Om varelserna ville överleva, skulle de kämpa. De skulle förtjäna att leva. På Skaparens befallning skapade Marduk Aarvad, en värld som är mycket svårare att skydda än tidigare världar, genom stormar och katastrofer. Han lade eld och vatten, berg och himmel i den. Den Namnlöse Skaparen var nöjd med den nya värld som uppstod. Död och liv saknades fortfarande. Den Namnlöse Skaparen vandrede genom Aarvad under dagen. Han bevittnade vad dagen medförde. Han såg solen och bevittnade dess effekter på naturen. Därefter stängde han ögonen och skapade Livets Gud och solen, sin son Arius. Det var natt. Den Namnlöse Skaparen vandrede genom Aarvad under natten. Han gick in i en skog, korsade berg och en grotta stängde hans ögon. Han förstod vad mörker var och såg sin dotter Naru i en dröm. När hon öppnade ögonen, satt Naru, dödens och mörkrets gudinna, framför henne, så vacker som stjärnorna. Den Namnlöse Skaparen gav dem en del av sin makt och lämnade Aarvad och började bevaka. Arius drömde om fiskar som simmade i vattnet vid havet i solen, och hans dröm blev verklighet. Arius förstod att hans kraft var att skapa. Livet började först i haven och sedan på land. Enkla cellorganismer, reptiler, sedan däggdjur och människor uppstod. Livet utvecklades snabbt, om än på ett primitivt sätt. När Naru visade den själen som kom ut från det första kroppen som dog vägen till det andra riket, förstod hon att hennes kraft var död. Ögonen på de själar som uppstod när något levande lämnade sin kropp var stängda för livet. De försökte hitta sin väg i Narus rike, en plats där det inte fanns något ljus, men det var omöjligt. Skriken från de förlorade själarna översvämmade Naru i sorg, och dödens gudinna grät i sin mörka grotta. Gudinnans tårar stelnade och började växa till en växande kristall. Kristallen genomborrade taket i Narus underjordiska grotta och fortsatte att stiga. När den slutade stiga började Naru-kristallen att avge ett mörkt ljus som endast andarna kunde se. När andarna såg detta ljus, drogs de mot kristallen och fann Naru som grät i sin underjordiska grotta. De tröstade henne. De själar som tröstade Naru hade förvandlats och blivit själsamlare. Medvetna om sitt eget lidande och hur det upprörde Naru, deras smärtans gudinna, såg dessa själsamlare till att de själar som kom efter dem inte led. De tog dem till det kristallina ljuset, deras gudinna. Naru visste inte vad hon skulle göra med själarna i sina händer. Hon beslöt att tala med Arius. Solens Gud och Mörkrets Gudinna kom överens mellan sig. Om andarna kunde botgöra för vad de gjort framför Naru medan gudinnan läste upp dem, skulle de lämna Narus grotta och gå till Arius. Så skedde det. Naru tillät att några själar fick se dagen igen och skickade dem till Arius, och reinkarnationen började. När de återfödda själarna fortsatte att leva i sina nya kroppar, mindes de misstagen de gjort i sina tidigare liv och upprepade dem inte. Tack vare detta utvecklades de snabbt, och en sådan civilisation av sådana människor, det strålande Proteanriket, föddes.