Path of Exile

Alla exiler står inför samma val: att drunkna eller simma. De som inte drunknar når de fördömda stränderna av Wraeclast, där den enda välkomnaden är den klamrande omfamningen av odödligheten. Men en liten grupp överlevande har lyckats hålla stånd i ett förstört fyrskepp, desperat avvisande både de gripande odöda och de galna plundrare som envist håller fast vid sina sista skraps av mänsklighet. Under Axiom Fängelses övervakande blick vilar snarliga getmänniskor på de branta klipporna, alltid med sina klyftfotade fötter långt ifrån de rhoa-infesterade sumpmarkerna i låglandet. Längs hela kusten ligger förmultnade skeppvrak utströdda längs stränderna, där sjömännens andar fortfarande spökar i vrakdelarna av sina ödesdigra skepp, väntande på att släppa loss sin sorg och vrede på dem som ännu lever. Medan Sirenen själv fortsätter sin söta, sorgsna sång, lockar hon allt fler skepp till sina vattendragsgravar. Längre inåt land, genom de krökta grottorna och de mörka skogarna, blir civilisationens ruiner allt tydligare. Tidens härjningar har slitet ner många byggnader till grus och skalat bort förmultnad kött, och lämnat endast groteskt leende ben. De mörka, illaluktande grottorna och de underjordiska passagerna är en klirrande tillflykt för dessa skelettliknande skaror, medan de öppna skogarna och floderna brummar av monstrousa varelser med en smak för blod. Nyligen har sammansvetsade grupper av blodtörstiga banditer byggt befästa läger i skogen, öppet utmanande varandra samtidigt som de utpressar mat och förnödenheter från den lilla, kämpande byn som ligger mellan dem på en stenfylld damm. Ignorerade av de krånglande banditerna har konstiga nykomlingar i svart rustning setts smyga omkring olika stora ruiner, deras syfte både mystiskt och oroande. På en brant klippa av sprucken mantel, som sträcker sig över floden som matar en mäktig vattenfall, ligger den fallna huvudstaden i det Eviga Riket. Dess tidigare härlighet förmultnar bland ruiner av en sprängd stad, byggnaderna förfallna och mögliga. Men Sarn är långt ifrån obebodd. Många av de ursprungliga invånarna vilar fortfarande i stadens mörka recessioner, deras mänsklighet tvättad bort av kataklysmerna från förflutna århundraden. Dessa Odödliga monstermän vilar omkring i staden på natten och smyger i skuggorna på dagen, för det nakna solljuset är förbjudet för deras skrumpna, läderliknande hud. De solskurna dagarna är långt ifrån fredliga. En legion soldater från Oriath har ockuperat området väster om floden och för en total krig mot stadens mångfaldiga invånare. Varje dag slåss deras svartklädda soldater mot de vridna insekterna som kryper och förökar sig, fästade vid allt som rör sig. Varje dag kastar de bataljoner mot armén av flytande, röda Ribbons som utplånar alla som tränger in på deras område. Varje dag skärmytslar de mot en liten grupp exiler som har barrikaderat sig på en liten ö mitt i floden, fast mellan säker död på båda sidor.